Vad har du för yrkesmässig bakgrund?

Jag är utbildad vid bl.a. Konstfack där jag tog min masterexamen i konsthantverk med inriktning mot glas 2019 och har sedan dess varit verksam som konstnär med bas i Växjö och Boda, där jag har min ateljé. Vid sidan av det egna konstnärskapet arbetar jag också som konstkonsult, där jag projektleder andra konstnärers arbete vid offentliga gestaltningar och sätter samman konstkollektioner till offentlig miljö. Det ger en spännande och inspirerande mix av ett lugnt, något isolerat ateljéarbete och utåtriktade, dynamiska samarbeten.

Vilken är din relation till Kulturnatten?

Jag är uppvuxen i Västerås och min relation till Kulturnatten som evenemang präglas av barndomsminnen från mörka, ofta regniga septemberkvällar fyllda av spännande utställningar och mycket musik. Jag vill minnas att det var eldshower också? Till kulturnatten i Växjö har jag kanske en mindre romantiserad, nostalgisk bild eftersom den, nu när man är vuxen, främst förknippas med jobb för min del! Men, det är roligt att se att engagemanget är så stort, både bland publik och besökare, att staden lever upp och riktigt bubblar.

Hur fick du idén till ditt verk?

Under hösten har jag haft den stora förmånen att få ha varit en av stipendiaterna på Villa San Michele på Capri utanför Neapels kust i Italien. Där fick jag under nästan en månads tid chans att djupdyka i mitt eget konstnärskap, läsa och framför allt, tänka, i lugn och ro. Villa San Michele, Capri och Neapel är platser fyllda av historier och myter, något jag inte på förhand visste att jag skulle intressera mig för. Jag såg mest fram emot lugnet och hade ärligt talat gjort ganska lite research på förhand. Men det blev faktiskt grunden till flera nya verk, bland annat Aphrós. Den kulturhistoriska miljön på omkring Neapelbukten är ju präglad historier och platser sprungna ur den grekiska och romerska mytiska kulturen, så myten som förklaringsmodell för det okända, omedvetna inspirerade mig. Myten om en stormig plats, i det här fallet en vik på Capri mest västliga punkt, blev utgångspunkten för verket.

Vilken teknik/vilka tekniker har du jobbat med?

Eftersom glas är mitt främsta material, som jag arbetar i både rent fysiskt men också på sätt och vis använder som metod för tänkande och reflektion, så är det det jag hela tiden kommer tillbaka till. Jag arbetar ofta i en teknik som kallas flamework, och så även denna gång. Den skiljer sig från traditionell glasblåsning och är snarast ett sätt att skulptera i glas som kan liknas vid att teckna; tunna trådar av glas löds samman till intrikata mönster. Glaset kan på så vis användas för att bygga små intrikata delar som sammanfogas till (nästan oändligt) stora strukturer.

Vad betyder årets tema – kitsch – för dig?

För mig är kitsch något dubbelt. Det har ju i sin ordagranna betydelse en väldigt negativ innebörd, det betyder ju helt enkelt skräp. Det är något vulgärt, billigt, massproducerat och kommersiellt. Tankarna går till plastprylar och ja, skräp som marknadsförs som hantverk. Men under de ungefär hundra åren som ordet varit ett begrepp har det ju också senare kommit att användas som något annat, i popkonsten till exempel. Och att spela på det ”fula” och vulgära genom kitschiga attribut är något som förekommer i konsten även idag, kanske ännu mer än förr. Men när det görs medvetet och applicerat, är det ens kitsch längre? Jag tror inte det, och det är nästan en omätbar kvalitet i sig, att det bara går att göra något kitschigt när man inte själv är medveten om det.

Vad har du på gång framöver förutom Kulturnatten?

Efter vistelsen på Capri är jag helt uppfylld av nya idéer, just nu spenderar jag all vaken tid i ateljén, så på schemat står framför allt det roligaste: praktiskt skulpturarbete!